Ge mig hirs!

För några dagar sedan var vi med på ett möte med en av CIRHEPs tjejgrupper. Grupperna startade förra året och tar upp frågor som genus, nutrition, hygien och reproduktiv hälsa. Temat för just den här dagen var mat och nutrition. När vi kom fram satt de tolv deltagande tjejerna redan samlade på en öppen grusplan mitt i byn. De log vänligt mot oss. Alla med välkammade flätor, och några fortfarande i sina skoluniformer. Vi slog oss ner i ringen och kände oss väldigt stelbenta när vi försökte sitta lika smidigt med benen i kors på det hårda gruset. Vi fick veta att flickorna var mellan 10 och 13 år. Under träffen gick de igenom vad tjejerna brukade äta för något. På frågan om vilka som åt grönsaker varje dag blev det väldigt glest med händer i luften. När frågan kom till ris var det tvärt om. Alla äter vitt ris tre gånger om dagen, varje dag. Det här är ett nytt fenomen. Bara en eller två generationer tillbaka var det hirs som odlades och åts som basföda. Vi får höra att ris idag kostar en rupier per kilo med statliga subventioner. Hirs kostar 20 rupier. I samband med den gröna revolutionen på 60-talet tog den indiska regeringen beslutet att subventionera ris och ändrade på kort tid befolkningens matvanor. Förutom att hirs kräver mindre vatten och är mer ekologiskt hållbart att odla i den här delen av världen, är det också en mycket nyttigare gröda. Diabetes håller på att bli allt vanligare, Indien är det land i världen där sjukdomen ökar snabbast. Jag kan inte låta bli att tänka på att oddsen att minst någon av tjejerna som satt runt om mig kommer drabbas som vuxna är stor. En ensidig kost med enbart snabba kolhydrater, mycket socker, och utan vitaminer, fibrer och tillräckligt med protein är inte hållbart. Under tjejgruppsmötet pratade vi om vilka nyttiga ämnen som finns i frukt och grönsaker. Det gör åtminstone tjejerna medvetna om vad en sund kost bör innehålla, men frågan är om det kommer ändra så mycket i praktiken. Att ändra tillbaka basfödan från ris till hirs hade effektivt kunnat bidra mycket både till bättre hälsa och ekologisk hållbarhet. Det är det många som är överens om. Alla indiska miljöorganisationer jag kommit i kontakt med hittills förespråkar att bönder ska ställa om till att odla traditionella hirs-sorter. Men efter två veckor i Indien har även jag ätit vitt ris tre gånger dagligen, och jag vet fortfarande inte ens hur hirs smakar.