Tigerberget

Idag har jag gått upp på ett berg. Inte ett stort ett, mer en hög kulle kanske, men ändå. Vi gick upp vid sex och hjälpte till att förbereda matsäcken och paketetera den i bananblad. Idli, risbollar, med kokosnöts-chutney till frulle och ris med aubergine-gryta till lunch. Vi ojade oss lite över att Nadia inte hade ordentliga skor tills vi kom iväg och upptäckte att Mutu Lakshmi som gick med inte tänkte ha på sig några skor alls för den sex timmar långa promenaden bland stenar och taggbuskar. Nils som är koordinator för Framtidsjorden och Ann Kathrin, som också volontärar här, var också med. Kadavakuruchi ligger precis bakom CIRHEPs träningscenter där vi bor och har fått sitt namn efter djuren som en gång levde där uppe. Hela berget har nämligen en gång varit täckt med djungel. Men när människorna blev fler och fler blev träden färre och färre. Idag arbetar CIRHEP med att försöka få tillbaka träd till området, och för att de ska kunna växa även ser till att det värdefulla regnet som faller under monsunen sugs upp av marken och inte bara rinner undan tillsammans med den lika värdefulla jorden. När vi stod uppe på krönet och såg ut över landskapet kunde man tydligt se dikena och vallarna som har byggts precis nedanför kullen. På så långt håll bara som små böjda sträck i olika mönster. Idag hugger inte folk lika mycket ved längre och det blir grönare och grönare för varje år. Idag bebos kullen mest av apor, vilda kor, trädgudar och diverse skumma insekter. Imorgon förväntas ordenligt träningsverk som garanti för en fantastisk dag med välbehövlig motion.

I en gul auto-rikshaw

I en gul auto-rikshaw from parrot.cottage on Vimeo.

utanför organisationen där vi bor

Vardag

Lek på gatan i närmsta byn Velinayakkanpatti

Kokospalmer utanför träningscentret

Inget dagis, bara vi som får följe av några barn inne i byn

Nadia vid vår handledare Chandras hus, med hennes systers barnbarn

Vi börjar göra oss riktigt hemmastadda här nu, och dagarna rullar på rätt fort. Vi arbetar lite med nya projekt-ansökningar, hänger runt lite på träningscentret där vi bor eller på kontoret i närmsta staden eller i någon av de små byarna i närheten. Sakta, och bit för bit, blir vi mer och mer insatta i hur organisationen fungerar och vad de olika projekten innebär. I förrgår var vi och besökte en liten mini-plantskola för träd som drivs av en av CIRHEPs 100 (!) olika självhjälpsgrupper för kvinnor. Just nu sitter jag med en av de andra volontärerna som är här och läser beskrivningar av nya projekt, samt svär lite över virus på kontorets dator.

Quiz

Eco-Club 2010.11.14 in Pappinayakkanpatti from parrot.cottage on Vimeo.

Hej! Här kan ni få se den lilla filmen som vi har gjort till den svenska klassen som vi har ett utbyte med.

Bröllopsfest

Jag försöker trä blomstergirlanger innan ceremonin, men misslyckas totalt.

En av medarbetarna på CIRHEP gick och gängade sig och alla utlänningarna var givetsvis inbjudna på bröllopet. Vi var glada, klädde upp oss i saris, och försökte smälte in.

Eco Club

Idag var det Eco Club i byn Papanayakanpatti, och Nadia, jag och Ann Kathrin (den tyska volontären som också är på Cirhep) var givetvis där. Eco club-träffarna är till för barn i alla olika åldrar som vill lära sig mer om natur och miljö. Idag var det frågesport. Nerverna, och ljudvolymen, var på topp. Jodhi som är anställd för att samordna alla Eco-klubbarna runt om i byarna höll i tävlingen. När inte hon är där, håller äldre, tidigare deltagare i träffarna. Idag hade vi inte Chandra (som är ordförande för CIRHEP) med oss som tolk, men det gick bra ändå. Vi fick hålla i kritan och sköta poängställningen. Det låter som en enkel uppgift, men de fick ändå skrika på oss för varje poäng som skulle upp när vi inte hängde med i svängarna. Tyvärr förstod vi inte något av frågorna, men det var kul ändå. Vi passade på att filma lite också som vi nu ska klippa ihop och skicka till den svenska skolklassen som vi har kontakt med och som vi försöker organisera ett utbyte med. Det är en sjundeklass i Landskrona, som jag var och besökte innan vi åkte, och som nu har startat upp ett tema-arbete om Indien på sina engelsklektioner. Vi fick med oss frågorna från idag och har nu fått hjälp med att översätta dem till engelska. Så klassen i Landskrona kommer kunna se videoklipp på den indiska frågesporten, och sen kan de göra frågesporten själva på sin lektion!

Dagen avslutade vi med en härlig promenad till vårt grannberg Kadavakuruchi. Det är så grönt och fint nu, och luften var full av fåglar, fjärilar och trollsländor.

Köket

Häromdagen hjälpte jag till  i köket. Det har varit en veckas workshop för en massa folk här på träningscentret och mycket mat att laga. Efter att ha diskat ett tag och jag tyckte att det var dags att avancera in i köket, stod jag först och såg dum ut ett tag, och tittade förskrämt på mordredskapen till förskärare som de har här, tills de stoppade en potatisskalare i handen på mig och jag pustade ut över att se att de hade något redskap jag kände igen. När vi hade satt igång att skala grönsakerna pekade jag på den konstiga skäranordningen och sa att "såna har vi inte i Sverige, men sådana här!" och höll upp potatiskalaren. Då fick jag förklarat att den var en present från Tobias på Framtidsjorden, såna finns annars inte i indien. Jag hade alltså fått det svenska redskapet.....

Ge mig hirs!

För några dagar sedan var vi med på ett möte med en av CIRHEPs tjejgrupper. Grupperna startade förra året och tar upp frågor som genus, nutrition, hygien och reproduktiv hälsa. Temat för just den här dagen var mat och nutrition. När vi kom fram satt de tolv deltagande tjejerna redan samlade på en öppen grusplan mitt i byn. De log vänligt mot oss. Alla med välkammade flätor, och några fortfarande i sina skoluniformer. Vi slog oss ner i ringen och kände oss väldigt stelbenta när vi försökte sitta lika smidigt med benen i kors på det hårda gruset. Vi fick veta att flickorna var mellan 10 och 13 år. Under träffen gick de igenom vad tjejerna brukade äta för något. På frågan om vilka som åt grönsaker varje dag blev det väldigt glest med händer i luften. När frågan kom till ris var det tvärt om. Alla äter vitt ris tre gånger om dagen, varje dag. Det här är ett nytt fenomen. Bara en eller två generationer tillbaka var det hirs som odlades och åts som basföda. Vi får höra att ris idag kostar en rupier per kilo med statliga subventioner. Hirs kostar 20 rupier. I samband med den gröna revolutionen på 60-talet tog den indiska regeringen beslutet att subventionera ris och ändrade på kort tid befolkningens matvanor. Förutom att hirs kräver mindre vatten och är mer ekologiskt hållbart att odla i den här delen av världen, är det också en mycket nyttigare gröda. Diabetes håller på att bli allt vanligare, Indien är det land i världen där sjukdomen ökar snabbast. Jag kan inte låta bli att tänka på att oddsen att minst någon av tjejerna som satt runt om mig kommer drabbas som vuxna är stor. En ensidig kost med enbart snabba kolhydrater, mycket socker, och utan vitaminer, fibrer och tillräckligt med protein är inte hållbart. Under tjejgruppsmötet pratade vi om vilka nyttiga ämnen som finns i frukt och grönsaker. Det gör åtminstone tjejerna medvetna om vad en sund kost bör innehålla, men frågan är om det kommer ändra så mycket i praktiken. Att ändra tillbaka basfödan från ris till hirs hade effektivt kunnat bidra mycket både till bättre hälsa och ekologisk hållbarhet. Det är det många som är överens om. Alla indiska miljöorganisationer jag kommit i kontakt med hittills förespråkar att bönder ska ställa om till att odla traditionella hirs-sorter. Men efter två veckor i Indien har även jag ätit vitt ris tre gånger dagligen, och jag vet fortfarande inte ens hur hirs smakar.

Intro-vecka

Forsta veckan pa cirhep holls det en introduktionskurs for oss. vi fick lara oss om kadavakuruchi ("tiger-berget" som ligger precis bredvid) och avskogningen, om indisk politik, lite om kast och genus och om de olika vaxterna som finns har. Lagg marke till plast-banderollen som hanger dar bak, upptryckt speciellt for oss! Vi larde oss mycket om den indiska kulturen och ogivningarna, och det skadade inte att vara forelasare sag ut som tvattakta gurus.

Parrot Cottage

Nadia och jag utanfor var lilla stuga dar vi kommer bo i fem manader. Vi har tom ett husdjur! en liten ratta i taket. Vi bor pa Cirheps kursgard ute pa landsbygden, men det tar bara 15 min att ga in till narmsta by och det ar en valdigt trevlig promenadvag som ni ser.

Nadia och jag stylar med att äta kvällsmat i överslafen på tåget till vår organisation cirhep. Utan att kladda! maten kom i bananblad och rinniga röror i små plastpåsar.

Första anhalten var Chennai där vi stannade i två dagar. Vi flängde runt hela stan i rikshaws och besökte ett snyggt shiva-tempel.